När tiden hinner ikapp...

Idag ska jag på besök hos BM & det är är väl tyvärr inte sista gången jag får dit innan Herr Bebis behagar att komma ut. Det är väl ingen större idé att gnälla utan bara gilla läget. Jag har ju faktiskt dagar att fylla för när han väl har kommit finns det kanske inte så mycket tid över till annat.
Ida är som vanligt med en seperationsångest som heter duga. Jag undrar verkligen hur det ska gå när fölossningen väl sätter igång. Om hon gråter för att jag ska klippa mej & hon är kvar med pappa, hur ska det då bli sen? Jag antar att detta är väldigt vanligt & hon är knappast varken först eller sist att vara så här. Men för att ha 5 år glidandes på en räkmacka med minimala problem, gör detta väldigt ont i ett mammahjärta. Det låter verkligen som hon ska gå sönder & jag får stålsätta mej. Gör jag tvärtom gör jag henne en björntjänst & hur förklarar men det för en femåring? Jag tror att hon kanske har varit för lätt fram tills nu & nu hinner hennes ålder ikapp henne. Det dax för oss säga åt henne vad hon ska göra, vi kan inte låta henne ta stora beslut. Det är inte så att vi låtit henne göra det tidigare heller men kanske det har varit som så att hon behandlats äldre än hon varit. Så nu är det hög tid för vår Prinsessa att få vara fem år med allt vad det innebär. =)



I em hoppas jag på en Caroline som är sugen på att fortsätta städa undan hemma, ta tag i tvätten & få hemmet skinnade rent. Varför kan inte jag drabbas att det berömda boandet. Det drabbar ju även papporna & det har jag märkt. Matte röjer ur förådet så barnvagnen får plats, tvättar bilen & gör den fin när han ska hämta mej & lillebror i den & han är fantastisk. Minsta lilla att jag visar att jag är trött, blir jag beordrad att sätta mej i soffan & vila. Ja, jag har det bra jag. =)

Nä, nu har jag slöat en stund framför datorn & det är dax att fortsätta med fejjningen hemma.

Puss på er!