Igår gick dte en dokumentär om Candrah som sedan 6 års ålder vara förlamad från huvudet & neråt. Nu var hon nöjd & ville tacka för sig, hon hade levt livet, varit på krogen, haft bakfyllor & gjort mycket som vilken annnan människa som helst. Hon verkade inte se hinder & verkade inte gnälla över hennes situation. Det är vid sådana tillfällen jag skäms. Vad gnäller jag över?? Jag har & kan göra så mycket som andra inte har & kan, men ändå är jag blind & kan inte se det & än mindre vara tacksam för det. Det är faktiskt rent oförskämt mot "dessa" människor som har det tufft, kämpar på men gnäller inte för den sakens skull.
Det jag kanske inte har är färmågan att se detta lilla men ändå så värdefulla, uppskatta allt & inse vilken lycka jag har. Det är rent ut sagt för j-ligt!!
Nä, Fru Ljung skulle kanske behöva lite själslig uppfostran & en smäll på fingrarna. Så nu sitter jag här & skäms & lovar att jag ska försöka att bättra mig.
F´låt. :(
Alla slåss vi med våra demoner, som alla e av olika slag. Be inte om ursäkt för att du e du, underbara människa <3
SvaraRadera